Putka Tattoo & Piercing

Text: Simon Lundh

Han har jobbat i samma studio under hela sin fem år långa karriär och har mer och mer snöat in på black ’n’ grey. Hans första verk som tatuerare var en nautisk stjärna, men J-P Wikman på Putka Tattoo & Piercing i Tammerfors har inte ens själv avslutat sin första egna kroppsbesmyckning.

J-P Wikman är i år 30 år gammal. För fem år sedan fick han en lärlingsplats på Putka Tattoo & Piercing i Tammerfors på den finska västkusten. Där har han jobbat sedan dess.
– Jag kände en av tatuerarna sedan gammalt och hörde genom honom att de letade efter en lärling. Jag fick platsen och började 2006. Året senare avslutade jag mitt lärlingskap. En arbetskollega lärde mig grunderna och det var allt. Sedan fick jag klara mig på egen hand, berättar han.

Att vara 25 år och börja tatuera är i och för sig inte jättesent, men inte heller särskilt tidigt, och någon större plan för karriären har han egentligen aldrig haft.
– Jag har i princip haft alla skitjobb man kan ha innan jag började tatuera, men jag har alltid vetat att jag velat göra något inom konst. Till slut hade jag turen att få en chans. Jag har alltid gillat konst och har ritat sedan jag var barn. Jag har inte gått på någon officiell konstskola, utan lärt mig själv, men om jag får tid och möjlighet i framtiden skulle jag vilja läsa några konstkurser och lära mig mer om till exempel teori.
Den första tatueringen han gjorde på någon annan var en nautisk stjärna på en polares vad och den första han själv gjorde var av den japanska sorten.

– Stjärnan tog en evighet att göra och den läker kanske fortfarande. Det var inte direkt mitt stoltaste ögonblick. Min japanska sleeve med en karp och vågor är fortfarande ofärdig. Förvånande eller? De som tatuerat mig är Aadee som äger Takomo Custom Tatto här i Tammerfors, Antti Rossi från Jyväskylä samt Ile och Linda från vår studio.

Till en början tatuerade han, som så många andra av hans yrkeskollegor, i princip alla stilar, men efterhand var det en inriktning som tog över.
– Jag försöker vara öppensinnig och göra så många olika stilar som möjligt, men majoriteten av mina tatueringar är black ’n’ grey realistic. Jag vet inte varför men black ’n’ grey känns mest naturligt för mig så jag började fokusera på den stilen för ett och ett halvt år sedan.

Trots att J-P Wikman är relativt ny i branschen har han ändå hunnit se en positiv utveckling i sitt hemland.
– Under de fem år jag varit aktiv känns det som att branschen har gått i rätt riktning med många bra tatuerare och människor som enligt mig är medvetna om vad som finns där ute och som vill ha mer customtateringar.
Själv har han än så länge inte sett så mycket av tatueringsscenen utanför Finland, men det kan komma att ändras.
– Jag har inte jobbat på några mässor eller gjort guest spots än, så jag har inte direkt någon uppfattning om hur det ser ut i till exempel resten av Skandinavien. Jag vill bli bättre innan jag försöker ta mig in på mässor och få guest spots, men i framtiden vill jag gärna göra både och.
Utöver tatuerande är det mest familjen och hemmet som tar upp hans tid.
– Vi har en liten gård utanför Tammerfors med några hästar, getter och hundar. Tillsammans med två små döttrar, ritandet och tatuerandet håller det mig sysselsatt.

Putka Tattoo & Piercing
Vuolteenkatu 20
33100 Tammerfors
Finland
Tel: +358 400 185358
info@putkatattoos.com
www.putkatattoos.com

Hans J. Hansen 1882 – 1960

Första tatueraren på Nyhavn 17, världens äldsta fortfarande aktiva tatueringsstudio.

Av Jon Nordstrøm, författare till böckerna, Dansk Tatovering og Nordisk Tatovering,
http://www.nordstromsforlag.dk/

Hans J. Hansen, senare kallad Tusch-Hans, var, som så många andra tatuerare, sjöman till en början. Han beslutade sig som 17-åring i slutet av 1800-talet för att börja segla, men den första omgången blir bara på en gammal ålfiskebåt. Innan han ger sig ut beslutar han sig för att skaffa en tatuering; ”man är väl sjöman”, som Hans senare skrev i sina memoarer. Tatueringen blir handknackad i en lägenhet på Nørrebro. Han är mäkta stolt över sin sjömanstatuering och börjar gå runt med ärmen konstant uppkavlad.

Hans blir grovt utnyttjad på den lilla fiskebåten, han får nästan ingen mat och kaptenen är elak och dricker som en svamp. Efter ett tag lämnar Hans båten och åker tillbaka till Köpenhamn. Här arbetar han lite på några andra båtar och hankar sig fram dag för dag.

Han börjar överväga att börja tatuera så han köper tre pinnar och förser dem med olika antalet nålar i en sned vinkel. Det är så han kommer ihåg det från den tatuerare som tatuerade honom. Första tatueringen blir en liten duva på hans egen hand, och då den inte lbir helt misslyckad beslutar sig han för att gå vidare. På hans mors före detta värdshus på får de lokala fyllkajorna gratis tatueringar. Alla blir inte lika bra, men han lär sig snabbt.

Hans blir, trots betalande kunder, trött på miljön och beslutar sig för att pröva lyckan i Nyhavn, där alla de riktiga sjömännen håller till. Han frågar ägaren till ett källarvärdshus på Nyhavn 17 om han får sitta hos honom och tatuera och det får han gärna så han tillverkar en skylt av papp och sätter i fönstret. Hans tjänar goda pengar och kan köpa nya kläder och få varm mat var dag.
En dag kommer en ung man ner i värdshusets källare för att bli tatuerad och han berättar att han blivit tatuerad med en maskin i utlandet. Hans får mannen att rita upp maskinen och var han blivit tatuerad. Utifrån teckning och mannens beskrivning får han en lokal smed till att göra en maskin. Hans kallar sig nu för Danmarks första yrkestatuerare och på skylten i fönstret, som är daterad 1902, står det: ”Tatueringar utför med elektrisk maskin och kinesiska färger”. Nyhavns andra tatuerare, den fördruckna Stikker-Fredirk som mest tatuerar ute på båtarna, bryr sig inte om Hans maskin. ”Då är det inte konst längre”, säger han. Tjejerna som serverar på etablissemanget där Hans sitter gillar inte oljudet från tatueringsmaskinen och då han också tjänar bra med pengar blir relationen dem emellan sämre och sämre.

Med kort varsel lämnar han därför Nyhavn och drar till Jylland. Där finns inte lika mycket att göra, men han stannar kvar ett par månader och får ihop lite pengar. Efter ett kort stopp tillbaka i Nyhavn tar han en båt till USA: I New York missar han båten tillbaka och plötsligt står han där, mitt i New York, i sina skitiga arbetskläder, med en baksmälla och inte en krona på fickan. Några svenska sjömän han börjar snacka med berättar att det finns en norsk tatuerare i The Bowery, så han åker dit för att söka jobb. Hans och den norska tatueraren, David, blir goda vänner och han arbetar i studion i ett halvår. I början förundras Hans över att svarta också blir tatuerade, trots att det inte syns så mycket, men många av dem är också sjömän som vill bli tatuerade.

Han drar vidare till Hamburg i Tyskland där han, liksom i Nyhavn, tatuerar i de lokala värdshusen. Han hyr två lokala kajmatroser som mot en procent av betalningen jagar nya kunder. Hamburg är en rå hamnstad med massor av bondfångare. Han börjar sakna Danmark och efter några månader flyttar han hem till Köpenhamn.
Tusch-Hans, som han nu kallas, stannar ett par år i Nyhavn, både som tatuerare och värdshusdrivare. Glädjeflickorna i Nyhavn hjälper honom också en del med att hålla styr på pengarna. Han har ett avtal med flickorna om att när en sjöman vill betala för att få sitt namn tatuerat på en tjej drar Hans tillbaka nålen i maskinen och med hjälp av en liten anordning får tjejen en ”tatuering” med sjömannens namn som kan tvättas bort nästa dag. Samma avtal har han för övrigt ibland även med sjömännen. Ingen vet något och Hans får sina pengar.

Efterhand har det tillkommit ett antal tatuerare i Köpenhamn, bland annat Gustav Bechmann på Adelgade, Christensen på Nyhavn 42 och Hans vän Sorte-Peter, som tatuerar på värdshusen. Hans är inte rädd för konkurrens, han tjänar sina pengar, men han är trött på Nyhavn och 1909 reser han till Antwerpen. Åren innan första världskriget tillbringar han mestadels i Tyskland.
Tusch-Hans börjar efterhand bli trött på att tatuera. Han lär sig istället att fotografera och under sina sista arbetsår, runt andra världskriget, livnär han sig med att fotografera skepp. Det är också om skeppsfotograf Hans kommer ikontakt med Handels- och Sjöfartsmuseet, som 1957 ber honom skriva sina memoarer. Han dör innan boken är färdig, men Henning Henningsen från museet färdigställer och ger ut den.

7th Son Tattoo

Text och foto: Simon Lundh

Han var på väg att bli konstlärare när hans karriär plötsligt tog en tvär vändning när han insåg respotentialen i att bli tatuerare. Idag arbetar Nick Chaboya i en av San Franciscos mest respektabla studior, 7th Son Tattoo, och han älskar varje sekund på jobbet. Men han har inte helt stängt dörren för undervisandet än.

Redan som barn visste Nick Chaboya att han inte ville jobba åtta till fem. Han ville resa och se världen. Som konststudent, på väg att bli konstlärare insåg han plötsligt vad han skulle göra.
– Jag hade några vänner i high school som tatuerade sig så jag introducerades på det sättet och jag såg möjligheterna att resa och skapa konst samtidigt, berättar han. När jag pluggade på konsthögskolan kände jag att jag inte ville bli lärare redan då. Om du målar och sitter själv i din egen ateljé finns det ingen gemenskap mellan artister. Hos tatuerare såg jag den sammanhållningen. När du väl blivit tatuerad kan du inte gömma det. Det svetsar samman folk. Dessutom hade många av mina lärare aldrig tid över till sin egen konst. Vad de gjorde på lektionerna blev hur de uttryckte sig. Jag hade några fantastiska lärare men deras personliga konst kom alltid i andra hand.
Så han skaffade sig en lärlingsplats i sin hemstad, San José, medan han fortfarande gick på college. Ett tidsödande upplägg minst sagt.

– Jag bodde i San José, gick i skolan i Oakland och San Francisco beroende på var lektionerna hölls, och jobbade heltid på Metamorphic Tattoo. I två år fick jag typ tre, fyra timmars sömn per natt. Och jag hade rumskompisar så ibland fick jag gå över kroppar på väg till mitt sovrum. Jag var alltid killen som gick till sängs lite tidigare.
I det avseendet har hans liv inte förändrats alls.

– Det är fortfarande likadant, men nu jobbar jag sex dagar i veckan och på den sjunde emailar jag och sådant. Jag har också en studio på andra sidan gatan så imorse, till exempel, gick jag dit och målade ett tag. Nu tatuerar jag och efter det kommer jag säkert måla lite till.

Efter att ha koncentrerat sig fullständigt på tatuerandet sedan början har Nick Chaboya nämligen återvänt till sin gamla passion, fin konst.
– Jag återupptog det för ett och ett halvt år sedan. Jag gjorde runt 30 utställningar innan jag började tatuera och nu har jag ett par på gång. Jag ser inte det här som en potentiell sidoinkomst. Målandet är min grej. Det är inte representativt för mitt tatuerande. Jag gillar inte att måla på uppdrag. Däremot gillar jag om någon säger att de vill köpa den nästa grej jag gör. Jag vill inte ta bort det roliga.
Hans förflutna inom konsten har däremot influerat honom ordentligt i hans tatuerande.

– Jag gör vad jag alltid har gjort. Jag försöker bara översätta det till tatueringar och se till att de åldras väl.
Hans yrkesval har också, som planerat, uppfyllt hans barndomsdröm om att få se världen.
– Jag reser en hel del men man vill alltid resa mer. Jag har varit på mässor i Australien, Kanada, Europa och över hela USA, även om jag numera gör färre i USA. De har blivit förutsägbara och jag gillar att träffa kunder från andra länder, för att se vad de vill ha Jag älskar även mat och nya upplevelser.

Så vad är det konstigaste du har ätit?
– Lammhjärna i Australien. Inte min grej. För dem är det inte konstigt och det smakade inte illa men konsistensen gillade jag inte. Jag gillar thailändsk mat i Thailand, pizza i Italien och så vidare. En annan grej med resandet som tatuerare är att när du pratar med din kund så berättar han vilken restaurang eller bar du ska gå till. Du är kanske bara där i en vecka men du kommer in i staden snabbt.
Efter lärlingskapet flyttade Nick Chaboya till den lilla staden Grass Valley i Kalifornien i ett par år innan han fick jobb på 7th Son Tattoo, en studio han verkar trivas i.
– Titta dig omkring. Just nu är vi åtta stycken som tatuerar samtidigt i den här vackra, ljusa studion med öppna utrymmen och alla har sin stil, sina egna styrkor. Det är omöjligt att vistas här utan att bli influerad av andra. I så fall hade ditt huvud behövt vara långt upp i arslet.

Hur nöjd han än är med sin tillvaro har han ändå inte stängt dörren helt för en framtid inom läraryrket.
– Jag håller ibland i seminarium på mässor och det är ganska coolt, men det innebär samtidigt ett stort ansvar att undervisa och jag tror inte jag är där än. Jag är på väg, men jag kan inte tillräckligt än, och om jag aldrig någonsin undervisar är det också ok.

7th Son Tattoo
65 Langton Street
San Francisco
CA 94103
USA
Tel: + 1 415 551 7766
http://seventhsontattoo.com/

Text: Simon Lundh

Till en början ville Niki Norberg inte bli tatuerare eftersom han var övertygad att hans kundkrets skulle bestå av horor, kriminella och hårdrockare. Nu har han jobbat i Heidi Hays studio i fyra år samtidigt som han driver en process mot Skatteverket för att få sälja sina tavlor.

Det tog lång tid innan Niki Norberg blev övertygad om att tatueringsyrket kunde bli hans framtid. Trots hans kompisars påtryckningar under hela 90-talet dröjde det tills 2001 innan han satte igång.
– Jag hade inte en tanke på att börja tatuera. Jag ville inte hålla på med blod och vilken kundkrets skulle jag få? Var det bara hårdrockare, horor och kriminella? Och skulle jag köra hemifrån? Detta var tidigt 90-tal så då fanns det typ två studior i Göteborg så jag hade ingen tanke på att bli lärling. Mina polare ville dock att jag skulle tatuera dem. De erbjöd sig att köpa utrustning och vara försökskaniner, men jag fortsatte istället med mitt målande och gick en serietecknarutbildning i Hofors. Jag hade andra jobb så målandet var en bisyssla, men jag lade ner mycket tid på det.
Vändningen kom när han lärde känna en kille med hyfsad inblick i branschen. Till kompisarnas stora lycka.
– Grejen var att jag målade mycket realistic och det var det jag ville tatuera, men jag hade aldrig sett en tatuering som nådde upp till den nivån som jag målade på. Samtidigt ville jag kunna tjäna pengar som konstnär och då behöver man tatuera. Men så fick jag se Paul Booths grejer och då plötsligt började det se ut som något jag också ville skapa. Inte för att jag direkt gillar hans stil, men hans skuggor, hur han gör en gråskala öppnade en ny värld för mig. Jag blev mer nyfiken och mer redo.  I och för sig blev det bara stjärnor, text och tribaler de första fem åren. Om jag vill komma någonstans får det gärna ta fem-sex år om jag vet vart jag är på väg. Jag måste själv komma med idén och vara bekväm. Annars är det ingen idé. Särskilt om man märker människor för livet.

Denna egenskap märktes även av när han fick ett erbjudande om att börja jobba i Heidi Hays studio.
– Jag skickade in lite bilder till henne mest för att få lite respons och omdöme från någon i branschen som är duktig. Hon frågade direkt när jag kunde börja. Så tre månader efter att jag skickat in bilderna hade vi ett möte och ytterligare tre månader efter det provjobbade jag i en månad. Sedan tog jag på två veckors semester för att utvärdera, men det kändes egentligen naturligt från dag ett.
Nu har han jobbat i studion sedan 2007. Nästan lika länge har han fört en process mot Skatteverket, som anser att han inte kan sälja tavlor eftersom han är tatuerare.
– De anser att de tavlor jag målar är ett verktyg i mitt tatuerande och att tatueringen är slutprodukten. Sedan har det ingen betydelse om en kund inte vill ha tatueringen utan bara köper tavlan. Syftet enligt dem är tatuering och inte konst. Att jag medvetet riktar mig till att sälja konst till en köpstark grupp som tatuerade människor är, tar de inte heller hänsyn till. De avgör vad som är konst utan att följa statens offentliga utredning om konst. Det här är en tolkningsfråga givetvis, men tatuering uppfyller alla krav i den riktningen jag arbetar. Skatteverket ställer sig till och med sig över svenska akademin som förklarar i national encyklopedin vad tatuering betyder. Skatteverket beter sig som en diktatur. Kunden kan hänga upp tavlan, bränna den på gatan eller vad som helst. Eftersom jag sitter hos Heidi Hay är jag tatuerare, säger de. Jag vet kollegor som kan sälja konst till en viss procent av sin inkomst eller göra illustrationer som de kan sälja, men på det skatteverket jag är på tycker de inte att det går, och alla tycker likadant. Jag är på min åttonde handläggare nu.

I Skatteverkets ögon är han kanske inte en konstnär, men i hans kunders och kollegors är han, framförallt inom realistic. På hemsidan är alla bilder i hans galleri inom den genren.
– Med de bilder som jag lägger ut där visar jag vad det är jag vill och föredrar att tatuera, men jag har testat alla stilar. Om någon har stått i kö i ett år och vill ha en tatuering i asiatisk stil så gör jag det. Jag har ett par kunder som bara vill ha old school.
Någon serietecknarstil, men tanke på skolan i Hofors, har det däremot inte blivit.
– Det var aldrig mitt mål med den utbildningen. Jag lärde mig istället hur man bygger upp och visualiserar en berättelse, att bygga upp känslor i bild, och det har jag kunnat dra mycket nytta av i tatuerandet.

Heidi Hay Tattoo
Östra Hamngatan 8B
411 09 Göteborg
Sverige
Tel: +31 132033
http://www.heidihaytattoo.com/